Ett av målen med vår resa till Bangladesh är att vi ska skaffa oss en nyanserad bild av den bengaliska kulturen. Idag vill vi återkomma till arrangerade äktenskap som är en stor fråga i västvärlden.
Många i västvärlden har väldigt starka åsikter om vad man tycker om arrangerade bröllop och de flesta är helt emot dem. Man har svårt att förstå hur föräldrar kan göra så mot sina barn, och man har svårt att se någon logik och rättvisa i det hela. Många tror att det inte finns någon lycka eller kärlek i deras liv, bara för att de har tvingats in i ett förhållande. Man hör många historier om kvinnor och män som lever i ett olyckligt förhållande efter att de har fått bygga upp ett helt liv med en kanske helt okänd person. Sanningen är att det finns många människor här i Bangladesh som är helt tillfredsställda med sina liv, De har en kärleksfull relation till både partner och barn, och de kan nöja sig med det allra minsta. Arrangerade äktenskap har mycket med ekonomi och andra bidragande faktorer så som tradition och religion. Här i Bangladesh på landsbygden handlar det om att överleva dagen. Man tar det jobbet man får tag i och accepterar lönen, även om man har dåliga arbetsförhållanden eller orättvisa löner.
Vi träffade Majahan, en kvinna som tillhörde en av de som är helt tillfredsställda med sina liv. Hon gifte sig när hon var 17 år, och har nu varit gift med sin man i ca 30 år. Hennes giftemål var arrangerat av hennes föräldrar och hennes man var till henne helt okänd innan. För Majahan var det en självklarhet att man som ung flicka skulle bli bortgift till en man som ens föräldrar valt ut. Ur ett västerländskt perspektiv kan man se Majahan som väldigt traditionell. Hon var strikt emot aborter, så pass strikt att även om hennes egen dotter blivit våldtagen skulle hon anse det som fel. Hon skulle dock tänka på det innan då det är ett väldigt känsligt ämne. Skilsmässa vid dåliga förhållanden var heller inte ett alternativ. Västvärlden är mer öppen inför skilsmässor och aborter, vilket Majahan inte var, och idag sker det dagligen i vår så kallade västvärld.
Trots en mer traditionell syn på livet kände hon som kvinna att hennes eget kön skulle få ta del av mer makt här i Bangladesh. Faktumet att den Bengaliska premiärministern var en kvinna fann hon mycket bra och hon ansåg även att det var bra för kvinnor att ge sig ut i arbetslivet. Hon var själv nöjd med sitt arbete som textilarbetare på textilfabriken här i Proshika. Hon tyckte att både miljön och lönen var bra och skulle inte vilja byta bort det mot ett jobb på Tarashima (en stor textilfabrik här i Koitta). Dock är det viktigt att inte döma en person efter ens värderingar och beslut här i livet. Som vi alla vet är allt inte svart på vitt utan ens värderingar formas under tiden man växer upp och baseras på möten med familj, vänner och främlingar. Majahans värderingar och åsikter har formats efter hennes uppväxt och det som hon lärt sig som ung, och likaså har våra uppväxter format oss. Bara för att vi skiljer oss ifrån varandra i våra åsikter och värderingar betyder inte det att någon av oss har fel, utan att vi som individer har haft olika utgångar och förutsättningar här i livet.
Många i västvärlden får oftast bara höra en sida av historien och man kan inte acceptera andra kulturer. Man får höra hemska historier som medier byggt upp på det allra värsta som upplevts. Allt för att få en bra artikel, men man får aldrig veta om alla de positiva sakerna som kulturen har att erbjuda. Man kan oftast inte tillåta att något som man inte har hemma i Sverige är rätt för andra människor, eller att de är tillfredsställda med sin situation. Man kan aldrig döma någon annan kultur, när man inte kan se bristerna i sin egna. Det är en av de många sakerna vi har lärt oss genom den här resan. Vi har upptäckt att det finns mycket att lära av varandra. Samtidigt lever vi i två olika världar där vi måste acceptera varandras kulturer och liv, och inse att människor kan vara nöjda med en situation som man i andra delar av världen aldrig skulle nöja sig med.
/ Kajsa A, Jennie och Kajsa B
