Kampen mot myggorna

Hej igen! 

Efter en väldigt tröttsam förstadag i Bangladesh var vi alla trötta och ville sova ut, i alla fall vi (Kajsa och Jennie). Trots detta vaknade vi vid åtta, av Daniels otroligt irriterande bankande. Vi hade till vårt försvar faktiskt ställt alarmet, men är man trött kan man sova igenom allt och till och med stänga av alarmet i sömnen, oups. 

Till frukosten valde vi det lite mer friterade roopiesbrödet (pannkakspita) och blev positivt överraskade. Med en langosliknande smak på brödet tog vi oss igenom morgonen utan att ha några sura miner. Inför dagen hade vi planerat att ta oss en ytterligare titt i byn. Vi bestämde oss för att ta en titt på flickskolan i byn, den för flickor i åldern 12-16. Direkt vart vi bemötta av glada, men ack så nyfikna tjejer. Många bilder knäpptes av och det var mycket skratt, från båda hållen så klart. Favoriten på flickskolan var solklart Daniel, med en skräckblandad förtjusning föll många blickar på denna okända superstjärna, kanske en ny Justin Bieber? Ja, vi som stod bredvid kunde nästan tro att han var någon sorts superstjärna. The golden time had just left him, det är inte lätt att ligga på topp när kraven på att kunna dansa inte uppfylldes. Han lämnades då ensam senare ute på skolgården med sina tårar och kameran släpandes i backen bakom sig. Inte tillräckligt många idolbilder vart tagna denna dag. 

Vi tog oss ett besök i klassrummet när dem hade engelskalektion, Jessika och Karin kände då en stark känsla för att ta över och styra en helt egen lektion. Sagt och gjort stod dem där framme, med vår tolk och försökte lära dessa unga tjejer engelska. Temat för lektionen fick bli att resa, specifikt till Sverige. Tjejerna på skolan tog då tillfället i akt och försökte lära oss stackars turister lite modersmål för att lättare kunna ta oss fram här i Bangladesh. "A mi pad kah" är vad vi minns, tror dock inte att någon kommer förstå oss men vi kan ju åtminstone nästan säga ”jag äter ris”. Komiskt nog var det den första frasen som vi fick lära oss (eftersom att allt här handlar om ris). Skämt och sido så var våran lilla tur till flickskolan både lärorik och väldigt kul. 

Efter många om och men fick Tony sin vilja igenom och övertalade oss om att gå igenom majsfälten för att ta oss till en liten avlägsen by, som för övrigt gick att gå till om man tagit en omväg. Men vem vill inte stånkas med lite majs och insekter, man måste ju ta vara på tiden här. Med armarna i luften och liknades en berg och dalbana tog vi oss ändå fram till byn. Luriga som vi är försökte vi sno lite lime men genetiken satte stopp för det, korta som vi är får man helt enkelt traska vidare, ledsna över att limen var out of our reach.. 

Fiskmarknaden var nästa  destination för att kolla på lite halvrutten fisk, full av flugor (Tony hade tjatat så mycket om fisk). Jessica bestämde sig då för att köpa en fisk, vem vill inte gå omkring med en halvrutten fisk med flugor? Ja, jo ingen men så klart var det för en god sak. Som tack för att vi fick komma hem till en hindufamilj ville Jessika ge dem en present, och gissa om den var uppskattad! Den kommer mätta många små bengaliska magar.

Trots värmen tog vi oss en liten tripp till den lokala klädesfabriken, och kollade på hur man väver tyg, gör tråd och även hur man färgar tyget. Att fabriken var helt fairtrade och ekologisk framställd kan man tillägga. Med gott samvete gick vi och åt lite mer ris och dagens protein var fisk. 

Vi tog oss även en diskussion med Tony om skillnader i Bangladesh och Sverige och trots en lång argumentation mellan oss och Tony, där allt vi sa var helt rätt och bara helt AWESOME, hade ju Tony ändå alltid ”rätt”. Suck.. 

Gruppen bestämde sig för att ta en liten rundtur runt den lokala tegelfabriken för att se hur man gör tegelstenar, intressant. Efter en intervju med arbetarna och en otroligt högt fjärt ifrån en av killarna (han hade kanske ätit för mycket curry) fick vi oss en rundtur kring produktionen. 

Vi hängde lite i Daniels rum med Tony och tolkarna och bevittnade ett samtal innehållande pregnant eggs och ord som ej borde nämnas. Till lunch fick vi det hittills bästa ever, POTATISCHIPS. Sen lite ris och lamm med, vad annars?

Nä, men detta vart ett väldigt långt och ironiskt inlägg, hoppas det inte var allt för plågsamt att läsa utan nästintill lite kul. 

/ Kajsa B, Jennie